En av mina föredetta kollegor i Uppsala rycktes ifrån oss förra veckan.
En brand härjade i hans hus och han hittades därinne efteråt.
Det här är en av de mysigaste människor jag träffat och med hjärtat på helt rätt ställe. Även den person som gjort mest för sin omgivning; för de som varit i nöd, de som behövt en vän. Han såg alltid vad som var fel.
Jag minns den gången han fyllde 50 år och ville fira det med sina närmaste vänner.
Så han bjöd in alla oss kollegor, vi blev ett gäng på närmare 60 pers som trängde in oss i en lokal tillsammans med all hans släkt.
Han blev så förvånad och lycklig över att så många av oss jobbisar faktiskt kom.
En av de roligaste och märkligaste kvällar jag har upplevt.
Ett annat minne är när jag råkade ut för en stalker-kund och hade problem med att ta mig hem i rädsla för att möta muppen. Då ställer han upp och ger mig sällskap och stöd- tänk om alla var så!
Han har varit en av de personerna som identifierats med min arbetsplats, hur konstigt det än må låta- men vi kunde inte tänka oss stället utan honom.
Nästa fredag ska vi samlas för att säga hejdå. Så mycket som jag saknat och vill träffa alla kollegor som ska dit, under dessa omständigheter är det inte något man ser fram emot.
R.I.P.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar