Skrubba köket var inte det roligaste kanske- jag blev glad över att ha hittat ett par gamla sandaler i förrådet men efter en halv dag fattade jag varför de skulle slängas. Värken gick från fötterna upp till ryggen av de hårda skorna och jag spelade högsta strängen på fiolen när jag jobbade.
Gnäll och ve =)
Nu är nästan allt klart i alla fall, imorgon bitti flyttar vi ut soffa+säng, städar ur resten och pyser härifrån. (Soffan måste vi ju sitta på nu såklart så vi kan ha våra datorer i knät =P )
Vi blev bjudna på grillat hemma hos syster och det blev en väldigt trevlig kväll. Varmt och mysigt väder är det härnere. Även de ska flytta ut -på onsdag- så de är i samma fas som oss med kartonger överallt och porslinet nedpackat =)
Dock flyttar de till hus, mycket mer spännande och säkert roligare att packa ur möblemanget!
Vi ska trycka in allt i ett förråd... när Thomas guppade ner i 18 kubiks-bilen fnissade vi, men nu är den fylld med grejer.
Förvånade även mig, som hade varnat Thomas att jag har mycket som står..
Ser inte fram emot att ta ur allt igen. Bilen är dessutom för stor för att komma in i förrådet så vi får släpa ner allt på pirror!
Vilket är en lång väg att gå med möbler och kartonger...
En underlig sak skedde när vi började packdagen imorse.. Thomas vänder bilen utanför dörren och jag står vid förrådet. Vänder mig om och ser en tigrerad katt gå mot mig, stryker sig mot mitt ben och börjar nosa på grejerna som står där.
Slående likt Lucas att göra detta!
Jag böjer mig ner och bebispratar lite, då plumsar katten ner på mina fötter och börjar kurra. Jag blir förvirrad och otroligt osäker på om det ÄR honom.
Det vore ju... helt sjukt.
Men får en klump i magen då jag inte känner igen honom, eller kan känna mig säker på om det är rätt katt.
Ska man inte känna igen sin egen katt?
Borde inte han veta var han hör hemma?
Thomas kommer fram och blir lyrisk och jag vill ju så gärna tro att det är han men måste få det bekräftat.. han var i bedrövligt skick, mager och infekterade ögon.
Det finns bara en som kan hjälpa mig och det är syrran..
Så när jag går mot ytterdörren för att ringa henne, vaknar kissen till och går mot Min dörr.
Följer med in och går in i köket där jag brukar ställa maten.
Stressad.
Ringer syrran; "Kom hit!"
Väntar och väntar.. han ligger och kurrar i knäet på mig i köket då jag upptäcker tatueringen i vänstra örat. Den tatuering jag försökt se om han har, eftersom det är Lucas signum.
Stressad och osäker, men börjar övertygas att det kan vara rätt. Jag har ju letat efter massa tigrerade katter, klart jag är osäker?
Syrran kommer och kliver in i köket. Tittar på honom och säger direkt;
"Nej, jag är ledsen. Det där är INTE Lucas."
Jag drar upp allt som talar för det.. nej. Aldrig. Det där är en annan.
Hon tittar närmare.
"Det där är dessutom en hona."
Kvar ligger Lucas och kurrar på mig. Fast det inte längre är han. hon läser tatueringen i örat. Fel siffror. Nu talar inget för det längre..
Den luft som gick ur mig går inte att beskriva, men katten följde oss ut och försvann.
Jag börjar förstå att han inte kommer tillbaka.
Imorgon går flytten från Uppsala och jag tar med mig fina minnen, men lämnar desto mer.
1 kommentar:
Verkligen tråkigt att det inte var Lucas vännen.. :(
Skicka en kommentar