På radion spelas plötsligt Killing Me Softly och jag färdas i minnet två år bakåt i tiden.
Jag i Filippinerna, sittandes på en stekhet buss full med icketurister, vi stod still i staden Maya och skulle förväntansfullt vidare till Malapascua Island och dykäventyr!
Radion spelar för första gången på flera timmar en låt jag känner igen och kan sjunga med i, av ren glädje. Den välbekanta känslan var behövlig och kändes trygg, samtidigt som jag åter uppskattade en gammal låt.
Tror inte Killing Me Softly nånsin varit så uppskattad av mig, än under den korta stunden på en svettig buss.
Detta är nostalgi för mig; tänk att en låt, en doft eller en bild kan ge en starka minnen tillbaka.
Maya, en väntplats som fastnat kvar hos mig
He sang as if he knew me
In all my dark despair
And then he looked right through me as if I wasn't there
And he just kept on singing
Singing clear and strong
Strumming my pain with his fingers
Singing my life with his words
Killing me softly with his song
Killing me softly with his song
Telling my whole life, with his words
Killing me softly with his song
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar