Nytt år, nya tag?

Snart två veckor in i det nya året är jag nu.
Först idag sover min lilla tjej i sängen här, sedan den 27e december.

Känslan går inte att beskriva hur det är, även om jag har henne till nästa torsdag så går tankarna ibland till att det snart är dags att vinka hejdå igen.

Jag har gjort en kämpig jobbperiod över nyår fram till nu, sovit mellan allt jobb och inte kommit i fas med hemmet eller mig själv så mycket pga jobbet. Under min barnvecka har jag en bättre balans med mat, ärenden, sömn, kompisar- ja allt!
Så jag har en bättre vecka framför mig än jag haft på länge.
Ändå går jag runt med en knut i magen- det är delvis av saknad, grubbel, uppochner i humöret- MEN jag måste ändå säga att det börjar släppa lite.

Saker som kändes självklara för ett halvår sedan och som helt plötsligt inte skulle vara det börjar sjunka in sakta. Jag är halv men börjar acceptera det. Det är inte så mycket jag kan göra än just gå med på att känna mig halv. Att den person jag vill prata med om allt, dela med mig av roliga händelser och galna upptåg inte alls vill ha umgänge -på någon nivå- med mig.
Att acceptera att det inte känns bra- att det suger helt enkelt- och att det får så lov att göra det, hjälper.
För jag vill inte ersätta den platsen, även om jag gör det med kompisar nu. Det funkar ibland.
För alla har vi nångång en vän som är speciell, som är den första man ringer när något hänt- eller när man inte får prata med människan på flera dagar så håller man på att explodera av saker att dela med sig av när man väl ses =)

Nu lägger jag band på mig, allt jag vill säga är inget som egentligen är intressant för den andre. Jag har heller inget exceptionellt att dela med mig av, så det faller sällan ut bra alls. Många gånger vräker jag ur mig helt fel saker bara för att få prata- och det blir konflikter.
Det gör nog mest ont att man är på så olika nivåer, att min viktigaste person inte alls värdesätter umgänget. Att det kan gå flera dagar utan kontakt- att det räcker efter de dagarna att säga två meningar och hejdå.
Jag pressar, men egentligen.. allt jag vill att jag ska få ett oväntat samtal. Att hänga några timmar med mig och göra ingenting eller vad som helst.
Är det en tjejgrej? Är det en bittergrej?


Det ska bli skönt på gott och ont att det blir vardag igen, rutin och allt det där med mitt. Så fruktansvärt mycket. Massor av saker där jag inte vet vart jag ska börja, hur jag ska få ordning på det, om jag ens kommer klara det. Jag misstror mycket, tror inte på mig själv- sen min stöttepelare inte längre finns där så försvann min självtro lite mer- men jag måste ändå pressa mig och jag gör minst en sak i veckan nu som jag Måste göra, men som tar emot.
Det är pyttesteg, men jag känner att jag kommer framåt.
Alla klarar enkla saker, det är de jobbiga man är stolt över att ha fixat =)

Det är ledig helg och tjugondedag knut, Emilia och jag ska fira ut julen imorgon och göra precis vad vi vill i övrigt. Snön har kommit tillbaka till stan efter två veckors isbana och det peppar!



Nåja, om ni orkar läsa mina inlägg så ta allt med en nypa salt numera. Jag skriver av mig och då släpper det i huvudet för en stund. Jag har mycket bra och en del dåliga dagar, men så är det ibland för de flesta.
Anledningen att jag skriver som jag gör är för att kunna gå tillbaka om en tid, läsa detta och förstå att jag inte mår så längre. Att jag mår bättre och att allt blivit bättre- så hoppas jag givetvis att det kommer se ut!

Så bli inte förskräckta... ta en paus från min blogg om ni vill så kommer det vara lite mer sunshine här om några månader igen =)


Hej från mig!