Emilia

Det var rätt länge sedan jag skrev om vad som händer med och i Emilias utveckling- det vore roligt att kunna gå tillbaka och läsa hur det sett ut för egen del-- samt tror jag nog att det är roligt för hennes långtbort boende släkt att följa genom bloggen också =)

Så till att börja med så har det hänt väldigt mycket på kort tid!

Förskolan hjälper otroligt mycket med hennes utveckling och lärande- hon har tidigt velat testa och klara av saker själv ex ta på skorna, äta maten, borsta tänderna.
Genom förskolan som har bra rutiner och tydlighet har hon blivit självsäker nog att faktiskt klara av de dagliga göromålen samt lärt sig att man t ex. dukar fram vid måltid och av efteråt.
Banne om hon inte får göra det själv!
Då kommer hennes härliga trotshumör fram =)

Sedan vet jag inte om det kan kallas trots, men hon är stark i sin egen vilja att Göra vissa saker själv.
Numera plockar hon fram sina skor och jag får inte ta på henne dem. Men jag vet att om jag väntar en liten stund så hon får prova, så brukar hon ge mig dem och säga "mamma skor".
Då är det roligare att vi båda är med på att skorna ska tas på och att jag inte blir en elak person som pressar på henne dem =)

Sedan är hon härlig i sitt rollspel med sina dockor. När jag kommer in på hennes rum kan både Pippi, Räven och Prussiluskan sitta nedklämd i varsin stol och Emilia bjuder på tékalas. Hon dukar fram väldigt fint och rättvist- helt plötsligt lessnar hon och går iväg och leker på golvet. Eller kastar ner sina vänner på golvet och sopar rent på bordet i en handvändning. Det ter sig olika hur hon lessnar ibland.
Häromdagen hittade jag i stort sett alla legobitar inuti örngottet. På golvet.
Eller som den gången hon sprang mellan köket och sitt rum för att hämta påsar som hon lade i snitt tre legobitar var i. Sedan samlade hon påsarna runt köksbordet allteftersom de fylldes och köket var fullt i påsar!
Jag brukar inte vilja hindra henne i dessa lekar, då de är rätt intressanta att se hur de slutar- ofta slutar det i att mamma får plocka tillbaka leksaker från alla konstiga hörn.

När vi är ute och cyklar sitter hon och sjunger rätt högt. Vad hon sjunger är jag inte säker på, men låten har samma melodi varje gång så hon kanske har en egen cykelsång? =)

Hennes trots har tagit mer intensiv ton också. Den är mer ihärdig och hon får den för småsaker allt oftare.
Det testar verkligen mitt tålamod och jag bemöter det med ignorans, vilket gör att det släpper efter en lång stunds outhärdligt vrålande.

Men allt som oftast är hon världens mysigaste tjej. Hon är fortfarande en pajas som ska skrämmas i dörröppningen, leka långjagis runtom i lägenheten och även kittlas om mamma har fötterna i vågrätt läge. Har jag inga strumpor på mig påpekar hon det snällt och går sedan och hämtar ett par till mig. Efter att hon kittlat mig lite.
Går jag eller någon annan med henne till hennes rum (hon tar mig i handen och leder in mig om jag inte kommer in självmant) så kommer nästa order direkt på plats;

sitt!
bygga!
bilar- däär (pekar på bilgaraget som är på golvet)
läsa saga!

Att läsa en bok innebär att hon ger mig en, tar en egen, bläddrar bakifrån i två sidor och sedan går över till nästa. Alla böcker ska diskuteras, ljudknappar ska lyssnas igenom och vissa böcker med djur som har päls ska man klappa på. Sedan är man kanske klar med böckerna- om inte samma procedur ska göras om.

Hon har lärt sig vissa färger!
Som hon även är väldigt intresserad av att kolla av så att det är rätt. Det är tack vare hennes legobitar som gjort henne intresserad av detta- och hon favoriserar de rackarna efter tycke. Hon har några favoriter -platta bitar helst i samma färg- som hon bär med sig hemma vad hon än gör. De är lika heliga som hennes rosa snutt, även vid middagsbordet ska favoritsakerna följa med och ligga på sidan så att hon kan se dem.

Det finns massor jag kan beskriva som är hur härliga som helst, sånt man vill kunna minnas även när hon slutat göra dem. Hennes lustiga små egenskaper ger en mycket livsglädje och förhoppningsvis håller hon kvar sin starka självkänsla och sitt mod utåt andra i flera år framåt.

Nästa vecka är det utvecklingssamtal för andra gången sedan hon började i förskolan och jag ser fram emot att få höra andra berätta hur de följer hennes utveckling.

Som de flesta föräldrar känner för sina barn- hon är verkligen glädjen i livet!