Nu knyter jag ihop säcken

Jag hänger lätt upp mig på datum när det gäller nostalgi.
Minns fortfarande datumet då jag fick min första häst, datumet min hund gick bort och datumet jag för första gången kom till Uppsala med allt vad det medförde.
De betyder något för mig och varje år kommer jag ihåg det- minns vad som var och tänker på det en stund. Allt för att inte låta dåtiden försvinna, men även för att se vad jag har nu.

Idag för ett år sedan började jag bo själv och det var en hemskt jobbig tid, känslomässigt.
Hela den veckan blev upp- och ner eftersom det slutade på ett så onödigt dåligt vis.

Varför måste jag minnas detta? Jag måste inte, men det följer mig ofta. Förut var det dagligen men nu kan det gå veckor innan det slår tillbaka som en smocka i ansiktet på mig.

Det började egentligen den 16e juli förra året. Jag hade kommit hem från Sundsvall dagen innan och gick till sängs tidigt, rätt färdig och glad av att ha träffat Emilia efter några dagar ifrån henne.
Vaknar under kvällen av ett sms som jag inte förstår innebörden av. Ett gulligt sms som skar som knivar när jag läste det.

Det visade sig att det smset inte var tillägnat mig, utan till en annan tjej. Skrivet från han jag fortfarande bodde med.
Efter mycket om och men den natten kom det fram att hon funnits i bilden sedan mars och hon hade (bl. a.) varit hans ventil och stöttepelare för att "orka ta sig ur det här förhållandet". Även det skär hårt i mig fortfarande.
Inte bara hade hon varit mer intressant, hon hade även hjälpt honom slippa mig.

Det sveket är något som många tyvärr får erfara och jag insåg snart att jag inte alls är den där starka typen som lyfter mig själv upp för att gå vidare med mitt liv. Släppa skiten.
Nej, jag var och kanske är rätt knäckt av att någon som jag sett som min andra hälft skulle göra så mot mig.
Jag kan inte förstå varför någon förtjänar att få en sån behandling.
Det jag insåg flera månader senare är att jag även var sårad över att han inte behövde eller bad om min ursäkt för att gå vidare. Han hade redan gjort det.
Givetvis var han ledsen över att jag fick reda på det, men vem ångrar inte något som man blir avslöjad över?

Det jag inte tillåter mig själv är att grotta ner mig i är vad jag inte har fått reda på. Vad som döljer sig under den ytan är nog sånt jag aldrig skulle palla att ta in. De sista tre månaderna tillsammans var en enda stor lögn och allt runt vår vardag var falskt. Tyvärr.
Det var tyvärr inte första gången heller, det skedde när jag var i 8e månaden. Men jag vill inte svärta ner tiden runt Emilias födsel, även fast den blev hemskt skakig på slutet.
Många cyniker säger att redan där skulle man satt ner foten. Vi ville starta om och jag tror ändå att skadan redan var skedd, det förföljde mig långt efteråt även fast förhoppningen att starta om fanns där.
Jag var inte tillräckligt duktig på att fixa det bara.

Det här är givetvis min sida av det som hänt, men inget är förvrängt. Bara sett utifrån mitt perspektiv. Jag har säkerligen inte varit den bästa, roligaste, stabilaste och snyggaste personen att hänga med -eftersom det som skett har skett.
Men är det ändå mitt fel att det blev så?

Kan jag skylla på gravidhormoner, paranoia av osäkerhet, sömnlösa nätter och slitig vardag? Som senare blev långa, ensamma dagar då jag satt ensam på ny ort med en bebis som sov jämt när han jobbade?
Jag ruttnade lite av det, men skulle jag kanske ansträngt mig mer?

Sånt där vrider jag runt i mitt huvud. Som att det spelar någon roll. Som att det skulle ändra något.

Nu har det gått ett år sedan jag började bo själv- jag sitter i samma lägenhet ikväll med min fina unge som blivit ett år äldre och hur härlig som helst.
Jag gav mig upp till ett år att gräva ner mig - det tänkte jag för mig själv denna dag för ett år sedan och då lät det som en evighet fram. Kan inte fatta att min tid är slut, ska jag börja må bra nu ?
Det här året har varit som en berg- och dalbana med märkliga sidoturer, sånt jag inte kan skriva här för ingen skulle tro mig. Det skulle inte jag heller om jag fick det berättat för mig.

Dagen efter smset åkte vi till Furuvik, vilket var det svåraste att ge sig in i. Att leka glad "familj" för en dag, för Emilias skull.
Det gick mot alla odds och lade grunden för hur bra vi är med och runt Emilia och gör hennes vardag så enkel som det går.
Det är mycket som ser annorlunda ut nu, även jag känner mig som en annan person.
Mycket sårar fortfarande, men jag är inte mer än människa.

Nu tar jag inte upp denna negativa skit i min blogg mer, för jag vill börja kunna skriva igen.
Hitta glädjen med min blogg vilket har försvunnit på vägen, enkelspårigheten måste brytas.
Jag sätter helt enkelt ner foten till mig själv och slutar "leka martyr" som jag så fint blivit kallad av min icke andra hälft.

Så slut med mitt martyrskap från och med nu, nu tittar vi framåt!

Hejhej så länge =)