Jag har blivit en snobb

Någon bättre förklaring finns inte, jag stör mig på de mest banala saker nuförtiden. Ta sättet som folk hälsar på dig.. "öh hörru" ger mig kalla kårar. Flest exempel kommer genom mitt jobb, där får man stå ut med att folk tar kontakt med en på alla möjliga sätt. Det enklaste sättet att få kontakt med en person som står ett par meter bort är det tidlösa, alltid lika isbrytande ordet "hej". Det är även det mest sällsynta ordet i min vardag. Knackar de inte på glas/bord/upphängd kastrull så visslar de på mig. Dock inte på det uppskattande sättet, utan som när du kallar till dig en hund. Och vaaarför knäpper folk med fingrarna? Det tillsammans med alla dessa frågor som "jobbar du här?" (nej, jag står här i kock-rock och höckle för att förvirra folk) "hur mkt pengar har jag på mitt ica-kort?" -säger de samtidigt som de sträcker upp kortet högt i luften (eehh, ser ut som 126,50 jadå, det räcker till lunchen)
Denna stad gör mig till den jag är, så Måste det bara vara. Gjorde nåt test på nätet, "hur mycket norrlänning är du?" och jag slutade på 67%.. Känner mig väldigt lurad.. har alltid sett mig som en urnorrlänning pga min förkärlek för vinter, bergen och de fräcka skämten. Börjar bli lite klemig med kylan, har börjat glömma hur berg ser ut och blir oftare generad när någon ska vara buskis-rolig.
Bäst jag pluggar på vad det innebär att vara en snobb, vilka uppgifter en sån har. Jag vill ju inte bli en snobb-wannabe, då kan man lika gärna bo kvar i förorten till Sthlm= Sundsvall.
Nej nu kallar tvättstugan, bäst man tofflar iväg. Och apropå toffel så kunde jag Naturligtvis inte säga nej till jobb imorgon! Börja 7 på en söndag, det är inget snobbigt med det i alla fall!
Puss å kram, jag är så jäkla lam..