Ingen är så smidig som jag

Del I;


Sitter på den mest deprimerande platsen i detta land- arbetsförmedlingen.
Är rätt dåsig av att ha suttit i 40 min och väntat på min tur.. då mobilen ringer.
Detta är min nya reservmobil som fjantigt piper längst ner i väskan.
Gräver.. gräver lite till. Hittar den och mycket annat som ramlar ur väskan samtidigt som mobilen studsar iväg på golvet. Fortfarande pipandes.
Det är knäpptyst och fullt med folk i rummet som troligtvis känner sig lagom roade.
Kravlar upp med saker och väska i näven, tappar hälften, hasar fram till mobilen och får sattyget att tystna.
Inser att jag strulat bort min kölapp och funderar tyst resten av tiden om man måste visa upp den..


Del II

Lite senare samma dag står jag längst in i Kulturmagasinet och har precis hittat ett ledigt bord bland alla lästörstiga pensionärer.
Då ringer mobilen..
Av med väskan som snurrar in sig i halsduken.. tappar tidningen på golvet och jag får stora problem med att ta av mig vantarna.
En gubbe närmast börjar harkla och vrida sig odiskret gloendes- jajaja!
Får upp mobilen när jag i stort sett fått av mig alla ytterkläder.



Ser fram emot att få tillbaka min snygga, diskreta mobil som kan göra ifrån sig normala läten.
Att önska bli mindre klumpig vore att pusha ödet lite för hårt.