Idag har det gått sju dagar sedan allt började och det känns redan som en evighet sedan.
Jag vaknade på Alla Hjärtans Dag, 04.30 var klockan och av någon anledning minns jag tydligt det klockslaget.
Det var en första kraftig värk som väckte mig och jag borrade reflexmässigt in naglarna i Thomas arm när jag vaknade till.
Dessa värkar hade jag fått även några dagar tidigare, så inte förrän efter en timme med återkommande känningar började jag inse att det var dags.
Thomas konsulterade förlossningen via telefon två gånger för att se när vi kunde få komma in, han klockade mig mellan och under värkarna och när det väl var dags att åka for han som en oljad blixt för att köra fram bilen.
Strax efter halv åtta var vi framme på bb, jag fick krypa ner i ett sittande bad med lustgas och Thomas försökte massera min rygg när jag bad om det. Typ hela tiden.
Jag var öppen 2cm vid ankomst och närmare kl 11 var jag öppen 4cm, dags för epidural!
Vid 11 anlände även Susanne, Thomas syster och mitt kommande stöd under hela dagen.
Guld värt!
Åter till epiduralen. Den tog inte direkt, effekten uteblev trots avvaktande på en timme mellan doserna. Totalt tre gånger satte de bedövningen och den sista gången kände jag skillnad i en handvändning.
Klockan var då närmare 15 och jag var helt slut men väldigt lättad att jag fick vila lite. Jag åt lite mat och vi tre fnissade när ctg-kurvan låg på 100 och jag inte hade den minsta kramp.
Ca 6cm var jag öppen på eftermiddagen och det höll i sig!
Trots kraftiga värkar under hela kvällen blev jag inte totalt öppen, 10 cm, förrän strax efter midnatt. Det var några kämpiga timmar, men jag hade jättebra stöd av Thomas och Susanne hela tiden.
Det är tiden efter midnatt jag knappt minns.
Bebisen hade kommit så långt ner att epiduralen inte längre hjälpte, men inte såpass långt ner att det gick att börja krysta eller använda sugklocka.
Det var helt still!
Eller njae, det skruvades rätt bra därinne och jag kände varje rörelse. Lustgasen var skruvad på max och när det överdoseras känner man illamående istället för att få hjälp av den.
Fram till klockan sex på tisdag morgon låg jag och jobbade utan resultat och jag minns nog inte ens vad jag hette vid den tidpunkten. Orkade inte kommunicera, hörde lite dovt över huvudet hur läkarna rådfrågade Thomas hur vi skulle gå vidare och vi fick till slut svaret att akut kejsarsnitt är enda utvägen.
Kraft för att börja krysta om nu barnet sänker sig (icke troligt) fanns inte hos mig i alla fall.
Direkt efter beslutet togs gick allt oväntat fort. Jag drogs iväg till en annan sal, vändes, knuffades på, allt medan de knappt sa något. Tack och lov var Thomas med, han satt bredvid och vi konverserade lite försiktigt under tiden.
De försökte sätta dropp (svårstucken..) och sedan var det dags för spinal-bedövning. Den togs två gånger och var inte så skönt- men efteråt!
Jag var helt förlamad från bröst och neråt, såg att de ruckade på mig men kunde inte vicka eller spänna en muskel någonstans.
Bedövningen las 06.40, klockan 06.42 hör vi ett barnaskrik och Thomas och jag ser på varann med förvåning.
Ja, faktiskt!
Vi blev så paffa att det gick fort- och säkert för att det blev så verkligt.
I nästa sekund kom tårarna =)
I nästa ögonblick visade de upp vår lilla flicka som var helt perfekt, frisk och i gott hull. Verkligen i gott hull.
Jag fick snällt ligga kvar och bli ihopsydd, medan Thomas följde med barnmorskan ut och klippte navelsträngen.
Sedan fick jag äntligen snusa lite på henne tills de blev klara med mig och vi återvände till bb-rummet.
nyfödd!
Thomas fick äntligen vila lite. De drog ut en säng åt honom och vi låg kvar under förmiddagen och tog igen oss så gott vi kunde. Strax efter snittet fick vi veta att vi behövde stanna i tre extra dygn för att övervaka Emilias vikt.
När bebisar föds så stor som hon var behöver de se så hon inte tappar alltför mycket av vikten och det är bara att gilla läget.
Dock kom det fram senare under dagen att jag även tappat alldeles för mycket blod under snittet, så de behövde ha koll på mina blodvärden dessutom.
Som inte såg särskilt bra ut.
För att sammanfatta hela vistelsen lite kort (då detta blev en lång sammanfattning) låg vi kvar i totalt sex dagar. Emilia är frisk som en nötkärna, dock på gränsen för att ha gulsot ett tag men de värdena blev bättre.
Jag fick inte upp mina blodvärden, så de satte in en järninjektion med dropp torsdag kväll. På lördag var mina värden ännu sämre så de fick istället ge mig en påse blod.
Huvvaligen.
Under veckan hade jag kraftig huvudvärk, en möjlig biverkning av ryggbedövningen och den släpper inte förrän efter tidigast nån vecka. Jag hade lite märkliga symptom så de vill att jag ska genomgå skallröntgen innan de skriver ut mig på riktigt och kan konstatera att inget virus satt sig i värsta fall.
Efter att jag fått blod söndag morgon fick vi i alla fall permission att åka hem tills det är dags att röntgas.
Vi bodde efter förlossningen i ett litet rum med två sängar, en balja för Emilia och en tv. I sex dagar var det mitt enda space förutom toaletten utanför och varje dag kändes evighetslång.
Lite värre kändes det nog eftersom vistelsen utökades litegrand dag för dag, de släppte oss verkligen inte.
I det stora hela var vi ändå väldigt nöjda med upplägget. Tryckte man på en knapp kom det snabbt in en barnmorska som gärna rådfrågades eller kom med mat.
Så vi fick en trygg start med mycket tips om hur man ska hantera lilljäntan =)
Det var väldigt bra!
Allt som allt var det inte en jobbig förlossning på något sätt, men tiden efter var jobbig. Att inte veta vad som ska ske, eller när man får komma hem.
Och att inte kunna snutta på lillan utan att få kraftig huvudvärk..
Jag hänger inte upp mig på det utan är så tacksam att vara hemma istället.
Nu är det rena paradiset att kunna pyssla om henne här! =)
Detta är alltså den första tiden med Emilia och förhoppningsvis blir det täta rapporter i bloggen om hur vi har det!
Mamma-bloggen kan börja nu =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar